Fungi in Finland and in Sweden

Gyromitra esculenta (Pers.) Fr.
Korvasieni (Stenmurkla) (False morel)

Smaka aldrig en rå stenmurkla !!!

Kännetecken:	Brun, hjärnlikt vindlad svamp.

Hatt	Hatt är 3-12 cm bred, brun, rödbrun, svartbrun, ibland ljusbrun, mera eller mindre hjärnlikt vindlad, tunnköttig och facklig.
Skivlös	Sporer bildas på hattens brun utsida.
Sporavtryck	Sporavtryck är vitt.
Fot	Fot är ibland fyllig, ibland ihålig, ojämt fackad. Färgen varierar från vit till svartbrun.
Kött	Kött är vitt eller ljusgrå.
Doft	Doft är stark, obehaglig. Man ska inte andas det mycket, för att svampens gift, gyromitrin, är flytigt.
Smak	För att svampen är dödligt giftigt, skall den inte smakas.
Växtplats	Stenmurkla växer överallt, var det finns störningar i marken. Den kan finnas på hyggen, skogsstigar, dikeskanter, vid trädplanteringar, även bland mossa, där tex älg har trampat snett på marken. Ända krav är att marken är sandig.
Växtperiod	Den börjar bilda hattar tidigt på våren efter snösmältningen. Beroende på växtplatsen kan man hitta den fortfarande på middsommaren. Torra, sydliga skogkanter ger skördet tidigare, fuktiga eller nordliga skogskanter senare. In i skogarnas skugga kommer hattar upp ganska sent i perioden.
Spridning	Allmänn i hela Skandinavien.

Jämför med detta	Blek stenmurkla (Gyromitra gigas) är mest lik Stenmurkla. På våren växer också Brun skålmurkla (Gyromitra perlata) och Toppmurkla (Morchella elata). Ingen av dessa tre är giftig. Blek stenmurkla bör dock behandlas som stenmurkla eftersom de är lätt att förväxlas. På hösten växer Biskopsmössa (Gyromitra infula), som påminner mycket Stenmurkla.
Säkraste skillnad	Blek stenmurkla är mycket större än Stenmurkla, även 20 cm bred. Hatthuden är mera gultonad och veckningen är annorlunda, som om den hade stora åsor, som i sin tur är veckade, inte så tätt, som Stenmurkla. Också fot är tjockare. Den är ihålig. Hattkanten är lös. Brun skålmurkla är skållik och den är lätt att identifiera, när man plockar upp svampen. Toppmurkla har kamrar i stället rynkor på hatten. Hattkanten är sammanvuxen med foten. Biskopsmössa måste räknas som giftig eftersom Lömsk biskopsmössa (Gyromita ambigua) är likadant och kan skiljas från Biskopsmössa endast mikroskopiskt. Stenmurkla växer inte mera på hösten och därför växttiden är bra kännetecken att identifiera dessa arter.
Bra att veta	Eftersom Stenmurkla växer på våren, förlängdar den svamptiden betydligt. Och den är en av de läckraste matsvamp rätt behandlad. Den är mycket läcker, köttig och ymnig.
	I Sverige verkar finnas någon hysteri runt Stenmurklan. Jag har ätit stenmurklor sedan 1977 jämt varje år. Ibland mera ibland mindre. Aldrig har jag haft några som helst förgiftning av den. Men jag har alltid följt nogrant behandlingsregler för att undvika förgiftningen. Det måste tas allvar. De förgiftningar, som har varit här i Sverige, måste bero på att människorna har slarvat med behandlingen, inte för att svampen har plötsligt blivit mera giftig.

Behandling: Stenmurkla måste förvällas två gånger i rymligt vatten minst 10 minuter per gång. Kokvattnet skall kastas bort och svampar sköljas ordentligt efter båda omgångar. Kokplatsen skall vädras ordentligt under arbetet för giftiga ångor. Smaken blir inte sämre av detta.

Genom att torka blir Stenmurkla också giftlös, eftersom giften är lätt flytig. Viktigt med torkning är, att svampar blir knapriga. Då är de genomtorkade. Om svampen är ens lite mjuk och seg, är den inte färdigtorkad.
Maskinell torkning är bäst och snabbaste sätt att behandla stenmurklor. Den skall sättas till 50-55ºC, svalare torkar inte effektivt och hetare bränner svampar.

Om man torkar svampar i rumstemperatur, blir de ofta kvar något fuktiga.
Svampar, som är torkade i rumstemperatur, skall speciellmärkas under förvaring, för att före matlagning skall de förvällas först minst en gång och kasta bort kokvattnet.

Egna noteringar om Stenmurkla: När man har varit ute och plockat stenmurklor, och kör i bilen hemmåt, finns det en risk till förgiftning, eftersom stenmurklans gift, gyromitrin, är lätt flytig. Om man har hittat bra mycket stenmurklor, bör man inte ha svampkorgen vid människor. Bästa förvaring under körtiden är i bagaget.

Jag har provat (omedvetet) att ha korgen vid mig på hemresan från skogen. Jag hade inte kört så många km, när jag kände illamående och svårt att se. Eftersom det kändes, att stenmurklor var skyldiga till känslan, stannade jag bilen, vädrade ordentligt och flyttade korgen till bagaget. När jag sedan körde vidare, gick resten av resan mycket bra.