? Clitocybe dealbata / C. rivulosa ?
Ett exempel om små vita svamparter.

Dessa svampar har ganska tjock och lång fot, vilket är ett av kännetecken för vit tuvskivling (Lyophyllum connatum). Några exemplarer är helt utsträckta och dessa växte inte i tuvor. De fanns tätt vid varandra och mycket rikligt. Något rosa färg på bilden beror på att det var mycket stark solljus. Färska svampar var vita. Sporavtryck var vitt.

Denna bild finns här som ett exempel av ganska små vita arter, som växer på ovannämda ställen. Bland dem finns även mycket giftiga arter.

Farligaste arter är Clitocybe dealbata (Clitocybe agrestis) och Clitocybe rivulosa. (Dessa namn kanske menar samma art.)
De innehåller muskarin och har orsakat även ett dödsfall i Mellan-Europa under namnet Clitocybe dealbata.

Clitocybe dealbata är som ung helt vitt, som äldre gråaktigt eller gulaktigt ljus, välvd eller något nedtryckt mitti hatten. På hattytan finns svagt vit pruina (dvs. vit "frost"). Skivor är närmast vita och endast något nedlöpande. Fot är vit, smal och fyllig. Doft och smak är milda, mjölaktig. Sporavtryck är vitt. Arten växer från middsommaren till sent på hösten på gräsmattor, ängar och skogstigar där det finns gräs. Denna art är sydlig och i Finland sällsynt. 

Clitocybe rivulosa har hudliknanade grundfärg och hattytan marmoreras av vit pruina. Som äldre blir hattytan ofta tunnt sprucken. Skivor är smutsvita, vidvuxna eller kort nedlöpande. Fot är smal och av hattens färg, pruinös. Doften är syrlig. Sporavtryck är vitt. Arten växer i små grupper eller ringar på gräsmattor, vid vägkanter, mm. från sensommaren till hösten.
Den är mycket giftig och innehåller muskarin. Dödsfarlig dos anges att vara  50-100g svamp. Förgiftnigen kan hävas med atropin. Arten är allmän i Sverige.

Clitocybe agrestis anses att vara synonym till Clitocybe dealbata enligt boken Svampar, en fälthandbok av Svengunnar Ryman och Ingmar Holmåsen. Artens namn kan tolkas på svenska till ängstrattskivling eller åkertrattskivling, motsvarande på finska niittymalikka eller peltomalikka.

Det finns en hel del olika varianter mellan finska och andra svenska svampböcker gällande dessa tre arter här ovan. (Se Namnsvårigheter.) Därför låter jag saken ligga lågt, tills jag hittar något avgörande förklaring, vilket är vilket.
 

Clitocybe phyllophila hör till gruppen av vita små trattskivlingar. Den heter på svenska Lövtrattskivling. Arten är allmän, speciellt i lundar. Hatten är 4-10 cm bred, den har ganska kraftig fot coh även denna art har pruina på hattytan. Grundfärgen till hatten är smutsvit (vattnigt vit), brunaktig. Den har fruktliknanade svag doft.
Arten kan lätt förväxlas med en vit variant av Grön trattskivling, Clitocybe odora. Doften är den bästa kännetecken eftersom grön trattskivling har en stark kumarindoft (anisdoft).

Clitocybe candicans, Vit trattskivling är en spenslig liten art, vilken är allmän även i Finland. Den liknar Clitocybe dealbata, men har mera pruina på hattytan och är mindre än denna. Arten växer i skogar på barrmattor eller på nedfallen löv från sommaren till hösten.
 

Karstenia, Finlands storsvampars namn 1989, säger så här:
Clitocybe agrestis är Peltomalikka (betyder åkertrattskivling) och Clitocybe dealbata är Myrkkymalikka, på svenska Gifttrattskivling. Clitocybe dealbata har synonymnamn Clitocybe rivulosa.

Mauri Korhonen använder namnet Clitocybe dealbata för Gifttrattskivlig i sin bok "Sienestäjän kirja" 1978. Så gör också Marja Härkönen i boken "Sienestäjän tietokirja" 1984. Dessa böcker har varit kunskapens grundkälla för mig gällande storsvampar.

Alla tre namn nämns i boken "Svampar, En fälthandbok", Svengunnar Ryman och Ingmar Holmåsen, tredje, reviderade upplaga 1992 (Översatt även till finska), på sidan 274. Denna bok har blivit min nya grundhandbok för "mina svampforskningar", och jag har lärt mig att lita på den.

Svårigheten finns där, att denna bok använder Clitocybe rivulosa för Gifttrattskivling, (betyder Myrkkymalikka på finska) och Clitobybe dealbata har synonymnamn Clitocybe agrestis. I boken sägs också, att Clitobybe dealbata har inte pruina på hattytan och att den är ren vit.

Vad säger övriga böcker jag har använt?

Bo Nylén har inget om giftiga trattskivlingar i sin bok "Svampar i skog och mark" 1995 trots att han har tagit fram några arter av trattskivlingar.

Marcel Bon (svensk översättning och anpassning av Olof Andersson 1994) använder namn Clitocybe dealbata (Sow.) Kummer för Gifttrattskivling lika finska författare och anger synonymnamnet Clitocybe rivulosa  (Pers.) Kummer att vara en närliggande art till Clitocybe rivulosa, men säger, att den troligen inte är en egen art. 

I sin bok "Norstedts stora svampbok" 1985 använder Roger Phillips och Stig Jacobsson namnet Clitocybe dealbata (Sow. ex. Fr.) Kummer för svenska namn Ängstrattskivling (niittymalikka på finska) och Gifttrattskivling (myrkkymalikka på finska). Trots att i den anges oftast också synonymnamn, har inte denna art några. Några andra av dessa oklara artnamn anges inte heller som egen art.

I sin bok "Nya svampboken" använder Pelle Holmberg och Hans Marklund Clitocybe dealbata, för Gitfttrattskivling. De anger inte några synonymnamn.

Spekulation...

Om jag har tolkat rätt använding av auktornamn, så ...

Namnet dealbata har använts först av Elias Fries. Har förde arten till ett annat släkt än Clitocybe. J.Sowerby har senare beskrivit om arten.
Namnet rivulosa har använts först av Chr. Persoon. Har förde arten till ett annat släkt än Clitocybe.

Båda arter har senare förts till släktet Clitocybe av P. Kummer.

På denna grund kan jag, som hobbymakare, tänka mig att dessa är två olika art, vilkas finska och svenska namn har använts lite kors och tvärs i olika böcker.

Var ligger sanningen?
 

Viktigaste kännetecken kommer fram med tålamod. Låt svampen stå ett par timmar t ex på ett blått underlag. Fot kan tas bort och skivor ska vara mot underlaget. Så får man fram sporpulvrets färg.

Mjölskivling har ljusrosa sporavtryck, övriga här nämnda arter har vitt sporavtryck.

Mjölskivling har  också tydlig doft av nymalen mjöl.